Det är ett helt år kvar till bröllopet. Så har jag i alla fall tänkt de senaste tre månaderna, och följaktligen är det bara nio månader kvar. Tiden går så himla fort! Dags att börja tänka lite på detaljerna, som t ex vilken musik vi ska ha i kyrkan.

Jag har fått en CD med 99 marscher av en tjej i mammagruppen. Efter en första genomlyssning fastnar jag direkt för en: nr 54 (jobbigt att trycka fram till när fjärrkontrollen inte funkar...), "Fanfare" av Lemmens. Den börjar pampigt, med stolthet och eftertryck. Lite som jag föreställer mig att det känns när kyrkportarna slås upp och allas blickar vänds mot oss. Sedan följer den med på vår vandring mot altaret, fyller oss med jublande glädje med ett tonartsbyte i schlagerklass, saktar sedan ner och ger oss inre lugn när vi ser ut över gästerna, för att slutligen ta ny fart och vi är framme. Så känns det när jag vandrar omkring med min son i vardagsrummet. Hur ska det då inte kännas när det är på riktigt?

Tyvärr har "Fanfare" inte samma effekt på Fredrik. Jag försöker med allt: hög volym, spelar den gång på gång på gång så att den ska sätta sig, säger åt honom att lyssna PÅ RIKTIGT och målar upp min vision av hur vi skrider nerför altargången. Han är inte övertygad. "Den är okej", är det bästa han kan komma med, och av tonfallet att dömma förstår jag att det blir en lång övertalningsprocess. Sedan spelar jag upp några andra marscher jag ringat in, men ingen möts av någon större entusiasm. En gånglåt jag gillar tycker Fredrik låter som "irriterande ljud" och han föreslår Glassbilen i stället!!! Inte kul. Däremot fastnar han för "Trumpet Tune" av Charpentier, som jag spelar mest på skämt. Det är nämligen den låten som inleder eurovisionssändningar på TV, t ex melodifestivalen, eller de slalomtävlingar med svenska stjärnor man fick se i skolan då alla trängdes framför TVn, för ändamålet inrullad i dramarummet. Jag vill inte tänka på Ingemar Stenmark när jag vandrar nerför altargången.

Ingen av oss vill ha Wagner eller Mendelssohn. De känns för vanliga. Samtidigt tycker vi att det är kul om man känner igen åtminstone den ena marschen. Efter några dagars intensiva diskussioner har vi nästan enats om Drottningholmsmusiken ut. In vill Fredrik ha ett stycke hans kusin hade på ett bröllop för många år sedan. Det var något sprudlande som förde tankarna till cirkus och karneval, eller en positivhalare som vevar på tills han nästan inte kan sluta. Vi har fått namnet på kompositören, så jag ska gå till någon skivaffär och be att få lyssna på det igen. Jag har för mig att jag också gillade det. Annars tycker jag Bachs preludium i F-dur också ger den rätta karnevalstämningen, den finns på min skiva. Men jag har inte helt gett upp "Fanfare". Musiken måste kännas i magen, det är det viktigaste.