Fredrik och jag vill ha en rolig fest med många gäster som pratar, skrattar, stimmar och stojar - det sistnämnda gärna på dansgolvet. En förutsättning för att lyckas med detta torde vara kvantitet. Men eftersom vi inte gifter oss på hemmaplan räknar vi med ett större bortfall än normalt. Den ocensurerade gästlista vi satte ihop härom dagen innehåller därför lite drygt 90 namn.

En annan förutsättning för en lyckad fest är en bra blandning av släkt och vänner, unga och gamla, med tonvikten lagd på vänner. Men vem är egentligen en vän? Är det barndomskompisen som jag visade min dagbok för, som jag drack te och åt mockarutor i badkaret med samtidigt som vi drömde om våra framtida prinsar, och som jag skrev 10 i topp-listor över skolan snyggaste killar med? Hon vars storebrors kompis jag var smygkär i. Hon som jag smugglade in på hotellet, förbi misstänksamma lärare, när hon blivit full under skolresan till London. Hon som redan i 8:an blev självskriven tärna på mitt framtida bröllop. Fast med facit i hand är jag glad att det inte blev så - hon är för snygg.

Sen har vi gymnasiebästisen. Min "radar" och jag åkte skidor i alperna, gick på studentfester och fnittrade ihop där vi satt längst bak på kemilektionerna.

Ingen av dessa två umgås jag med idag, men dom är härliga tjejer. Varje sällsynt gång vi hörs är det lika roligt (även om det kan bli lite väl mycket prat om gamla tider ibland...). Tittar man på gamla meriter är dom helt klart kvalificerade.

I takt med att åren har gått har jag så träffat nya trevliga människor. Vissa har jag bara umgåtts med under en begränsad tid, t ex kollegor från extrajobb under studierna, medan andra har hängt kvar och blivit nya vänner. Så för varje ny situation jag hamnat i har den aktuella umgängeskretsen modifierats något, och så kommer det nog vara hela livet. Vänner är m a o en dynamisk process. Och den dynamiken vill jag uppleva på mitt bröllop. Det är bara att jämföra med arbetslivet. Ingen vettig chef skulle anställa någon enbart på gamla meriter - hur bra dessa än må vara. Å andra sidan funkar ingen arbetsplats med enbart nya och oerfarna förmågor. Lagom är bäst brukar det ju heta, och så är det nog även här.

Man kan ju också se på sportvärlden. Bengans handbollspojkar, som nog är Sveriges bästa landslag, består både av gamlingar (Magnus Wislander och Staffan Olsson för den som är intresserad.) och nya stjärnskott (Markus Alm) samt en del mellangubbar (Johan Pettersson t ex). Och precis som handbollslandslaget tog EM-Guld i slutet av januari hoppas vi att våra gäster - gamla och unga, gamla och nya - hjälper till att sätta guldkant på vårt bröllop. (Exakt vilka dessa blir är dock fortfarande oklart...)

Kram