Idag är det 2 månader och 1 dag tills jag står ”inför Gud och denna församling” och lovar att älska min Fredrik tills döden skiljer oss åt. Det sistnämnda har jag inga problem med. Okej, man kan aldrig veta säkert om ett förhållande varar livet ut, men efter 13 år, 1 barn och en hel del fundarande känns det helt rätt att avlägga löften om livslång kärlek. Då är det värre med gud. Jag är inte ens med i svenska kyrkan eftersom jag inte tror på gud – i alla fall inte i den formen han brukar dyka upp i biblar, psalmer och böner. Jag tror på Darwin, och på att människan kan påverka sin situation genom att agera på eget initiativ. Fast jag måste erkänna att jag bett en och annan bön i mitt liv. Senast i morse bad jag ”Snälla, snälla gör så att Sverige gör mål!” Och jag blev bönhörd. Att kalla mig ateist är alltså inte riktigt rätt. Jag vill gärna tro på lyckliga slut, ödets makt och på att vi ingår i ett större sammanhang. Jag tror på Något. När jag står där framför prästen ska jag helt enkelt tänka Gud=Något. Om man lägger betoningen på sista stavelsen ser man ju tydligt att detta Något står för det goda i världen (eller åtminstone på matbordet...).

En sak jag oroat mig lite för är vigselsamtalet. Vad ska jag säga när prästen frågar varför jag vill gifta mig i kyrkan? Den frågan ställde min blivande svåger efter att vi hade välkomnat vår son till världen genom en profan och mycket stämningsfull namnceremoni. Anledningen till att vi inte döpte lille Calle är att jag inte kan ställa upp på det som sägs under den kristna dopcerermonin. Eftersom svågern är en man med principer, och ogillar småborgerligt hycklande, trasslade jag snart in mig i formuleringar på temat ”vigsel är inte lika religiöst som dop”. På det femte misslyckade försöket utbrast min relativt nygifta och blivande svägerska helt sonika: ”Äh vadå, man måste ju ha tak över huvudet ifall det regnar.” Tack för det, Lotta! Inte för att jag kommer citera henne under vigselsamtalet, men för att hon fick mig att inse att det är helt okej att tycka att kyrkan är en fin och högtidlig byggnad som passar för ett fint och högtidligt tillfälle. Punkt slut. ”Hi, my name is Elisabeth, and I’m a hypocrite!” Och det står jag för. Från pålitliga källor (Amelia Brud & Bröllop, Bröllopshjälpen och gifta vänninnor) har jag också förstått att vigselsamtalet mest handlar om praktiska ting som hur man ska stå och gå i kyrkan. Efter att ha fått vigselblankett och hindersprövning hemskickade har jag dessutom lagt upp en ny taktik inför vigselsamtalet. På en av blanketterna satt ett fett kryss i Nej-rutan bredvid mitt namn under Medlemskap i Svenska kyrkan. När prästen frågar nickar jag bara diskret åt Fredriks håll och säger ”Fråga honom, det är han som vill.”

Eftersom jag och Fredrik är personer som vill ha kontroll över situationer (och för att vi inte gifter oss på hemmaplan) har vi sedan en tid tillbaka gjort ett vigselprogram. När Fredrik ringde till prästen häromveckan för att boka tid för vigselsamtal passade han på att gå igenom programmet med henne. Men i stället för att bli glad över att vi underlättar hennes arbete verkade hon känna sig både överrumplad och överkörd. Det började med att Fredrik sa att hans bestman skulle läsa ett stycke ur Profeten. ”Men det hade ju jag tänkt göra!” blev svaret då. När han sedan berättade att vi ville ha en av Shakespeares sonetter upplästa blev hon genast misstänksam. Fredrik frågade om hon hade hört talas om Shakespeare (han är så rolig, min Fredrik!), och det hade hon ju, men några sonetter kände hon inte till. Fredrik lovade att faxa ner sonett nr 116 så att hon kunde godkänna den. (I samma veva lovade hon att ta reda på vilken kantor som var i tjänst då så att vi kunde skicka noter och CD med Leffe Bure. Här var hon mindre misstänksam även om hon inte hört talas om Leffe heller...) När Fredrik sedan började prata om psalmer, och det visade sig att vi bara bestämt en (En vänlig grönskas...) insköt hon snabbt att den andra måste vara en vigselpsalm. Vi fick 3 nummer att välja mellan. Fredrik, som är en mycket lyhörd person, fattade att nu var inte rätta läget att tala om att vi funderade på att byta ut den andra psalmen mot någon profan sång som alla kunde sjunga med i. Men en vigselpsalm känns helt okej för min del, även om prästen får sjunga solo.

För mig är det framför allt två egenskaper hos en bröllopspräst som är viktiga – att hon talar tydligt och att hon låter som om hon menar det hon säger. Om vi redan från början går in och trampar henne på tårna känns det som att det senare kan vara i fara. Min oro inför vigselsamtalet handlar nu i stället om hur vi ska få henne att känna sig som den rådgivare och vägledare hon egentligen är, i stället för en som bara utför ett beställningsuppdrag. Jag får helt enkelt öva in några nya formuleringar av typen ”Vad tycker du?” Kanske ska jag också fråga henne om symboliken i vigseln, för det har jag läst här på Bröllopshjälpen att man ska göra.

Nu har det gått två veckor. Prästen har fortfarande inte hört av sig, så Fredrik ringde upp den ena kantorn på eget bevåg för att kolla om hon kände till Leffe Bure. Det gjorde hon inte, men efter att ha fått både noter och CD har hon uttryckt sin förtjusning över stycket, även om bröllop inte var det första hon tänkte på när hon hörde det... Hoppas hon tänkte på fransk cirkus, för det gör jag! Hur det blir med Shakespeare vet vi inte ännu.

Snälla gör så att prästen godkänner vår sonett. Snälla, snälla, gör så att hon blir positivt inställd till oss.

P.S. Fortfarande ingen möhippa. Jag känner på mig att det blir på lördag.