Det är jag igen. Och jag håller på att lära mig dansa vals. Fredrik och jag går kurs hos vår vän och brölllopsgäst, Lovisa, som har tävlingsdansat. Ett två tre, två två tre, tre två tre, fyr två tre räknar hon när vi virvlar (nåja, trampar) runt och gör svarta märken på hennes slipade trägolv. Det tog ett tag innan jag förstod Lovisas matematik. Den första siffran står för takten inom turen, om man säger att en tur består av fyra takter. När man kommer till fyr två tre har man alltså gjort en hel tur och kan t ex börja snurra. En snurr består också av fyra takter, men ibland kan man behöva göra 1 ½ snurr. Det beror på musiken. När man greppat matematiken och geografin (framåt och bakåt är mycket viktiga i sammanhanget), vilket vi i princip har gjort nu, är det dax att börja slipa på detaljerna. Hållningen är central och det gäller för mig att vara stolt och stadig – inte stel och spänd - så att jag lätt kan föras runt. Sänk axlarna, spänn magen (eller var det rumpan?) och skjut fram höften (iaf i något glidmoment – bäst att kolla med Lovisa hur det var) är andra förhållningsorder vi fått. Jag kan väl säga att dom inte sitter helt perfekt ännu.

Det roligaste är nog ändå knycken och snurren. Vi (Fredrik sa att han var med på noterna) vill göra storstilad entré, så därför har Lovisa lärt oss två små knep. Hon kallar det ”att fåna sig” men jag är dödligt allvarlig. Såhär går det till: Fredrik tar mig under armen och vi skrider fram mot dansgolvet. När han står i startposition (men inte jag, eftersom jag fortfarande står bredvid honom) släpper han taget om min arm och tar min hand, som han sedan ger en lätt knyck med hjälp av sin handled. På den signalen vänder jag ett halvt smidigt varv så att vi hamnar mittemot varandra med min vänstra hand lätt vilande i hans högra. Därefter niger jag samtidigt som Fredrik bugar. Lovisa kunde inte riktigt svara på vad man gjorde med högerhanden när man neg, men jag såg minsann att hon höll sin bakom ryggen! Under knycken har valsen spelat upp och när introt är slut börjar vi virvla runt dansgolvet motsols. Valsen avslutas med att jag snurrar (helst två varv) runt min egen axel medan jag håller lätt i Fredriks hand. Tillbaka i startpositionenen niger och bugar vi. Sen vidtar discot. Först ut blir ABBA med dancing queen, tätt (men inte direkt) följd av Sophie Ellis Bextor och murder on the dancefloor.

Men allra först måste vi bestämma oss för en vals och därefter måste vi öva. Det har blivit lite dåligt med det, bl a för att vi har så trångt hemma. Vi har en väldigt stor balkong, dock, och där har vi faktiskt övat en gång till grannars och förbipasserandes förtjusning. Och en vals har vi också hittat efter att ha laddat ner och testat ungefär 14 valser. Planen var att ha den klassiska wienervalsen (an der schönen blauen Donau) men när Lovisa demonstrerade insåg vi tydligt att den var på tok för snabb för oss och alldelses för snurrig. Så nu har vi, efter att ha dissat alla svenska sommarvalser, fastnat för vals no 2. Jag kände igen den direkt när jag hörde den. Den är nämligen med i en reklamfilm för Skandiabanken. Vals no 2 är visserligen också rätt snabb, märkte jag när jag satt på jobbet framför datorn och gjorde valssteg med fötterna enligt principen ”bättre en buckla i hårddisken än 10 märken på Lovisas golv”. Men den är så vacker så det måste gå. Fredrik gillar den lika mycket som jag så han har gått med på att lära sig dansa snabb vals. Nu är det bara att köra.

Vår danslärare, Lovisa, har förresten också fått uppdraget att vara toastmaster tillsammans med vår vän, Nils. På inrådan av en bröllopsexpert har vi även delegerat innehållet i sånghäftet till dom. (Vi gör omslaget, som går i samma stil som inbjudningskorten med akvarellpapper och handrivna hjärtan.) Det kommer dom klara galant.

Till sist kan jag berätta att jag fått en sponsor. En representant (och tillika vän) för ett känt företag som bl a tillverkar kända plåster, en känd hudsalva och ett känt naturläkemedel mot sur mage hade läst om min oro för svett i ärmlös klänning. Sist vi träffades hade han med sig en deodorant som jag inte sett sen högstadiet – DATE school hette den. Nu inser jag att jag har blivit gammal. På min tid hette den nämligen Pamela.

Hörs snart igen,

P.S. Möhippa är det roligaste jag vet! D.S.