Förlåt att jag inte hört av mig på så länge! Men jag har precis flyttat och lever i ett sådant kaos att jag knappt ägnat bröllopet en tanke de senaste två veckorna (Okej, en tanke har jag väl tänkt, men absolut inte smidit några planer.). Nu är jag online igen och har mycket att berätta om. Först ut: en rapport från möhippan.

Lördagen den 8 juni blev det möhippa (vad var det jag sa!). Det var en fantastisk dag med klarblå himmel, roliga aktiviteter och finurliga detaljer. Jag blir fortfarande lycklig när jag tänker på den. Men vi tar det från början.

Klockan 07.55 ringer det på dörren. Jag har precis gått upp för att ge Calle frukost och öppnar i morgonrock. Där står ”Gretchen aus Deutschland” med blonda flätor och bandspelare i handen och säger att jag ska följa med henne. Jag ska ta med ”Wasser und Brot”, ta på mig träningskläder och sen ”machen wir Aerobics”. Jag irrar runt i lägenheten medan Gretchen väntar utanför. Fredrik säger åt mig att ta det lugnt och äta ett äpple. Jag gör som han säger, tar ryggsäcken (men glömmer att lägga i klänningen som jag tog upp och strök kvällen innan ifall det skulle bli möhippa...) och marscherar iväg med Gretchen. Hon envisas med att prata tyska och jag letar frenetiskt i minnet efter idiomatiska tyska fraser från tiden då jag bodde i Zürich. Jag kommer bara ihåg 2 stycken: ”Trotzdem Danke.” (Tack ändå.) och ”Ich bin gleich wieder da.” (Jag är strax tillbaka.). Den första lärde jag mig av Brenda i Beverly Hills (som var dubbat till tyska) och den andra (som jag förresten redan använt när jag bad Gretchen vänta medan jag gjorde mig iordning) uttalades alltid av programledaren för en frågesport (”Jeder gegen Jeden”, för den som är intresserad.) före reklampausen. Efter en kort tids fumlande med böjningsändelser lägger jag om taktiken och ställer skolboksfrågor av typen ”Woher kommst du?” till Gretchen i stället. På så sätt lyckas jag upprätthålla illusionen av att kunna tyska tills vi kommer fram till målet – en aerobicssal i ett gymnasium där min väninna Ylva jobbar! Där får jag nya instruktioner av Gretchen, som fortfarande vägrar prata svenska: Jag ska sätta ihop ett aerobicspass (jag väljer step up) för nybörjare. Jag har 20 minuter på mig.

Det här är jättekul! Jag har tränat aerobics sedan 1989, men aldrig lett ett pass. När jag som bäst är uppe i koreografin tycker Gretchen att jag ska ha med lite styrketräning i passet också. ”Kein Problem”, säger jag och fortsätter trampa upp och ner på brädan. Styrketräning behöver man inte öva in i förväg. Gretchen är av en annan åsikt och tvingar ner mig på golvet där vi gör armhävningar, sit ups och tränar lårens baksidor. Puh!

Så är tiden ute och in kommer mina elever - och tillika bröllopsgäster - Ylva, Ulrika, Helena, Kajsa, Mia och Sari. Jag leker instruktör och presenterar mig, frågar om det är någon som inte tränat step up förut, och går igenom lite teknik. Sen kör vi. Jag står med ryggen mot och kollar i spegeln att alla hänger med innan jag lär ut nya steg. Det känns mycket bra för ett kontrollfreak som undertecknad när jag lyckas avvika från planen genom att dra ner på tempot och förenkla stegen när jag märker att alla inte hänger med till 100%. Jag fortsätter leka instruktör och säger saker som ”Bra jobbat!” och ”Ta i!”, och under stretchen påpekar jag rutinerat att höftböjaren är en jätteviktig muskel som man måste stretcha ordentligt. Efter passet får jag medalj av Gretchen. Den behåller jag runt halsen hela dagen. I omklädningsrummet konstaterar jag nöjt att några av tjejerna är röda i ansiktet.

På väg till tunnelbanan antyder tjejerna att jag ska springa Stockholm Maraton och säger åt mig att säga ”Stadion” till spärrvakten. Ha ha, jag tror dom luras, men gör som dom säger. Här får jag också dagens uppdrag. Ulrika har gjort iordning en fin liten bok där jag ska samla in äktenskapsråd från allmänheten. Om jag misströstar är det bara att titta på sista sidan, för där finns några härliga bilder på Fredrik (bla när han spelar spontan luftgitarr en nyårsafton). Jag får också en engångskamera med vilken jag bland annat ska plåta följande motiv:

Min familj om 2 år
Min familj om 20 år
Fredriks mage om 10 år
Såhär vill jag inte att Calle ska se ut
Min drömbil
Det här har jag på mig på vår 10-åriga bröllopsnatt

Kommentarerna om maran avtar inte förrän vi är framme vid nästa mål: en oas vid Karlbergskanalen - mitt bland trafik och kontorsbyggnader, som känns märkligt avlägsna när en platt och långsmal träbåt glider förbi på gondolvis. I detta lummiga Venedig som mina vänner trollat fram väntar Anna, Lovisa och Ann-Sophie. På en brygga vid vattnet står Ann och Camilla, som har dukat upp en fantastisk brunch med läckerheter som blåbärssmoothie, ädelostfyllda piroger och jordgubbar. I skuggan av ett stort träd ligger filtar och jag sätter mig på ett hörn i solen för jag vill pressa lite till Beach 02. Med oss finns också en känd konstnär. När jag får höra att hon ska måla av mig blir jag genast nervös eftersom jag får för mig att jag ska sitta nakenmodell eller något annat läskigt mitt bland folk. Men så är det inte alls. I stället tar hon en massa bilder av mig med sin digitalkamera så att hon kan måla av mig. Strax därefter, när jag på Ann-Sophies inrådan presenterat alla möhippedeltagarna för varandra, når ljudet från en annalkande flickkör fram till oss. Min syster My har mobiliserat sina klasskompisar från musikskolan, och tillsammans med min syster Emma fövandlar dom vår brunch till en tavla av Monet – Frukost i det gröna, t ex. Det tar ett tag innan jag inser vidden av det hela. Jag är rörd av all denna värme och omtanke.

Efter den fantastiska brunchen är det dax att svida om. Camilla har letat i sin mammas gömmor och hittat orange plyschbyxor (inte smickrande för figuren; control top fanns nog inte då), rosa blus med veck och pärlor samt snäckhalsband och resårskärp. Nu ser jag ut som en riktig mö på hippa och är redo för dagens aktiviteter. Programmet lyder som följer:

SPA

Massage, drinkar, bubbelpool och bastu på Royal Vikings relaxavdelning. Yes!

NYA KLÄDER

Även dessa tillhör Camillas modemetvetna mamma och kommer från 60-talet. Jag får bl a på mig en bolero gjord av en rosa ryamatta, samt pannband och svettband i frotté a la Björn Borg (eller varför inte Patricia, som gifter sig med BB samma dag?).

FÖRFLYTTNING TILL FOTS

under vilken jag utför mina uppdrag. Med blandad respons kan tilläggas. Ett äldre par tror att jag tillhör någon sekt så mannen står och drar sin fru i armen för att komma bort från mig. En annan dam skyggar mumlande undan när jag närmar mig, trots att jag hittat henne på bänken i en busshållplats. Ytterligare någon ser plågad ut och påstår sig inte kunna ge några råd. När jag påpekar att hon ju har två ringar på fingret blir hon bara besvärad. Mannen i hennes sällskap saknar ring – kanske har jag trampat på en öm tå... För en kort stund känner jag mig lite ensam och utsatt. Dessa möten med människor får mig att reflekera över hur det måste kännas att stå utanför samhället, och jag lovar mig själv att åtminstone se tiggare i ögonen när jag vänligt men bestämt avvisar deras bön om hjälp. Jag lovar också mina väninnor att ställa upp så fort någon från en svensexa eller möhippa kommer fram och ber mig göra något. Den glada stämningen återvänder så fort en vältränad kille på Norrmalmstorg villigt låter mig fota hans kropp för temat ”Fredriks mage om 10 år”.

SMINKKURS PÅ FACE

Jag väljer en foundation som heter Picture Perfect. Det låter bra. Sen sminkar instruktören halva ansiktet och jag andra halvan (med en del hjälp). Jag känner mig som en boll i en tennismatch. När jag tittar upp tittar mina väninnor upp. När jag böjer mig framåt gör mina väninnor detsamma. Sen är det deras tur och det känns bra att det inte bara är jag som står i centrum hela tiden. Vi blir alla snygga och jag tar av mig pannbandet för att inte kladda ner det med Picture Perfect.

FÖRFLYTTNING MED T-BANA

Tjejerna fortsätter att vara mystiska och hemlighetsfulla och säger åt mig att säga ”Stan” till spärrvakten, trots att vi är på Östermalmstorg. Snacket om maran har upphört och den siste motionären har säkert sprungit i mål för länge sen. Precis när vi ska gå på tunnelbanan ser jag några människor i frack och långklänning gå in i vagnen bredvid. Jag gör ett lappkast och följer efter. Dom ska bli föräldrarna (dvs jag och Fredrik) till ”min familj om 20 år” – något dom gärna ställer upp på. När vi går av vid Mariatorget (där min kompis Ylva bor! Fast hon försvann ju efter brunchen med nån lam ursäkt om barnvakt...) återstår bara ett halvt uppdrag – att fota barnen i ”min familj om 20 år”. Eftersom jag redan har en son, och eftersom jag fotade en familj med 2 barn till ”min familj om 2 år” måste jag hitta minst två barn i 20-årsåldern. När vi kommer fram till Ylvas port säger någon att tiden för uppdragen är ute, men jag tänker minsann smita ut under kvällens gång och fota några undomar på stan. Det är lördagkväll på Södermalm så det ska inte vara några problem.

DEN STORA FINALEN

Vi går direkt ut på Ylvas innergård och intrycken strömmar emot mig. Utmed en hög mur står ett långbord dukat med vita dukar, ljus och blommor i vattenfyllda skålar. Innanför Ylvas öppna köksfönster står en kock från Peru. Till salsatoner lagar han en 7-rätters med peruanska delikatesser. Utspridda över gården står tjejerna i små klungor om 2 eller 3. Jag ser flera som droppat av under dagen med förklaringar som 30-årskalas, dop, släktträff i Linköping samt andra mer eller mindre sanna historier. Dessutom har ännu en väninna, Kerstin, dykt upp så nu är vi runt 15 personer. Ulrika ger mig en present – från en gammal kärlek, påstår hon. Medan jag öppnar hoppar jag 14 år tillbaka i tiden och ber intensivt att den inte ska vara från M eller J.O. Den ena var hopplös, och den andra har jag fortfarande dåligt samvete för att jag var taskig mot. Men jag har oroat mig i onödan. Paketet innehåller en bild på Henrik Sundström – en tennisspelare vars namn jag klottrat i alla skolböcker och telefonblock från början av 80-talet. På den tiden drömde jag ständigt om Henke och det har någon kommit ihåg. (Min syster Anna, med all sannolikhet. Jag antar att en storasysters besatthet inte undgår en lillasyster.) Henke är fortfarande snygg. Fast nu är det jag som har övertaget för jag är tillsammans med världens finaste man medan han säkert är olycklig singel! Helena (som förresten också var kär i Henke) kommer med en bricka med röda drinkar och vi skålar. Jag vill stanna alla klockor och tillbringa resten av mitt liv med att mingla runt på en möhippa.

När vi har satt oss till bords dröjer det inte länge förrän Susanne och Kajsa stämmer upp i finska självinstruerande snapsvisor av typen ”Titta, taket!” (Fast det är inget som vår riktiga finska, Sari, har hört talas om.) Eftersom taket når till himlen och mitt glas ständigt fylls på blir det mycket vin. Jag är oerhört tacksam för att jag inte är på svensexa. Då hade alkoholintaget börjat redan på morgonen med äcklig sprit i medhavd sportdrycksflaska. Jag sluddrar till Ylva att jag börjar bli full och hon säger åt mig att ta små klunkar. Det gör susen. Lydig som jag är har jag tagit riktiga (dvs stora) klunkar varje gång någon velat skåla, eller köra ”Titta, Taket!” och det märks. Ylvas råd kommer jag följa stenhårt på brölloppet, för då tänker jag festa hela natten.

Efter stora mängder mat, vin, prat och skratt, och efter att Ylva och Kerstin jagat ifatt några småpojkar som blåste ärtor på oss från gården ovanför, säger plötsligt Anna att det är dax för en sista intellektuell utmaning. Vips trollar hon fram ett spel som hon har gjort till mig. Det heter Bettyspelet (Betty är ett smeknamn jag har) och är designat efter inbjudningskorten till bröllopet med handrivna hjärtan i grönt och rött på transparant papper över ett kraftigare oblekt ark. Upplägget är klassiskt med start, gångväg (av handrivna hjärtan) och mål. Till spelet hör också en tärning, sex olikfärgade spelpjäser, ett blad med spelregler samt en låda med frågor. Frågorna handlar om mig (förstås!) och om Henke. Jag märker att Anna grävt djupt i minnet, både hos sig själv och andra, för att hitta på de mest roliga och finurliga frågor. Ännu mer finurligt blir det av att det finns tre roliga svarsalternativ och besynnerliga konsekvenser som gör att det rätta svaret inte alltid leder framåt. Till exempel:

Vilken är Bettys favoritsåpa?

a) Days of our Lives
b) Days of Henke
c) Sweet Tennishearts

Rätt svar: a. Stå över ett kast medan du tittar på TV. Om du svarat b eller c, gå ett steg framåt eftersom Betty spelat in dessa såpor på video.

Det gör inte det minsta att jag inte vinner. För en som gillar att spela spel så mycket som jag är detta himmelriket.

En bra bit efter midnatt och ännu mer mys och mingel börjar tjejerna troppa av. Jag kommer inte hem förrän 03.15 efter att ha spelat Bettyspelet en gång till. Jag vann inte den gången heller trots att både Anna och Kerstin somnat (den ena på golvet, den andra i soffan), Ylva satt och gäspade och Mia druckit bakpulverlösning för att bli av med illamåendet... Men det gör absolut ingenting för det roliga är ju att spela! Hemma väcker jag Fredrik och han lyssnar medan jag pratar om möhippan och dricker vatten med alvedon i. Inte förrän på söndag kväll slutar det snurra i mitt huvud, och när jag kommer till jobbet kl 13 ytterligare en dag senare är jag fortfarande trött – men nöjd.

Min möhippa var så personlig och genomtänkt och fantastisk att jag börjat längta intensivt efter att någon av mina vänner ska gifta sig så att jag kan vara med och ordna en lika rolig möhippa. Jag har redan kommit på en jättebra sak till en tjej, så jag hoppas hon gifter sig snart.

Tills dess ska jag försöka leva i nuet...

Kram

Elisabeth

P.S. Jag klarade mina uppdrag. Någon gång under middagen dök det upp 3 söta pojkar i 20-årsåldern. Innan dom hann ut rusade jag fram med kameran och tvingade dom att ställa upp för fotografering. Så nu måste jag skaffa 2 söner till.