I brudbutiken står jag och tittar intresserat på min egen spegelbild när expediten kryper runt på golvet och sätter nålar i min prinsessklänning. När hon är klar snurrar jag runt några varv, hela tiden med blicken på mig själv i spegeln.

När min ena syster ringer och säger att hon känner sig lite ledsen konstaterar jag att det måste bero på att möhippan är över och att hon nog känner sig lite tom för att hon jobbat så hårt med den. Därmed har vi kommit in på möhippan och strax följer bröllopssnack. När min andra syster uttrycker sin frustration över att jag stressar runt henne på stan för att jaga tärnklänning utan resultat, och att jag tvingar henne klä sig i obekväma kläder säger jag skarpt att då behöver hon inte vara tärna. Jag tvingar ingen. Hon blir förstås ledsen och jag skäms. Min syster är gravid och jag borde verkligen veta bättre. Mina bröder får stränga och okänsliga order om hur dom ska sköta musiken. Dom hinner knappt tala till punkt innan jag avfärdar alla förslag på låtar de kommer med. Ni behöver bara följa mina listor och byta skivor säger jag snabbt. Hur enkelt som helst.

Varje gång jag träffar mina syskon och föräldrar pratar jag bara om bröllopet, och när det samtalsämnet är uttömt övergår jag till att prata om min son. Jag har förvandlats till en odräglig människa. Det ska bli skönt när allt är över.