På midsommarafton var Fredrik och jag på bröllop. Eftersom vi inte kunde få barnvakt, tog vi med Calle. På så sätt skulle vi få lite inblick i hur det är att ha med små barn på bröllop, vilket kunde vara bra med tanke på att det kommer flera barn på vårt bröllop. Vi hade tänkt oss att Calle skulle sitta med snällt vid bordet, bara han var mätt och fick något att leka med. Sedan, ungefär mellan varmrätt och efterrätt, skulle jag ta en promenad med honom i vagnen och då skulle han somna. Sen kunde vi fortsätta att festa hela kvällen. Ack vad vi bedrog oss.

Det började redan i bilen dit, då Calle somnade. Om han sover på eftermiddagen blir han pigg på kvällen och kan inte lägga sig vid 7 som han brukar. Nästa sömntåg brukar gå vid halvtio-tiden, men okej, nu skulle han kanske orka vara glad och pigg under middagen i stället. Sen var det dax att sätta sig till bords. För att underlätta hade jag bytt plats på Calles mellanmål och middag så att han bara skulle behöva äta en banan under bröllopet. Den bananen satt snart på min vita spetskofta. I takt med att Calle blev allt otåligare över att sitta stilla bland babblande vuxna, gick det upp för mig att jag förvandlats till en riktig nitlott för min bordskavaljer – en trevlig och intressant kille som säkert tyckte att jag var en oerhört okoncentrerad och oartig person. Det var inte det intrycket jag velat ge när jag stod framför spegeln och sminkade mig, med håret upplagt på värmespolar för att fixa rätta Jennifer Aniston-looken.

Mitt i allt banankladd dök förrätten upp. Vi fick silltallrik med knäckebröd som Calle genast började peka på med tydliga ljudeffekter. Han är i den åldern då han vill ha allt som vi har, och eftersom det är nu man ska passa på att grundlägga goda och gemensamma matvanor gav jag honom en bit knäckebröd. Han blev nöjd så länge att jag hann smaka på sillen och återuppta konversationen med min bordskavaljer. Sen var det stopp. Samtidigt som kvinnan snett emot mig tittade oroligt åt mitt håll höde jag hur Calle började hosta. Han var alldeles illröd i ansiktet och tårar rann nerför hans kinder när han kämpade för att få upp något som fastnat i halsen. Under bråkdelen av en sekund flimrade en instruktionsvideo från föräldrakursen på BVC förbi mitt inre och jag insåg att min son höll på att kvävas. Jag slet upp honom ur stolen, rusade ut i entrén med Fredrik i släptåg, la Calle över mina ben och dunkade honom resolut i ryggen. Jag riktade dunkarna uppåt mellan skulderbladen och strax kräktes han upp en stor bit knäckebröd. Den var trekantig och minst 2,5 cm lång på längsta stället. Med en känsla av att vara mycket långt borta från verkligheten satt vi kvar ett tag och lugnade oss innan vi gick in och återupptog middagen.

Nu kunde man ju tycka att vi insett att det enda raka i det här läget var att turas om att äta och ta hand om Calle. Men jag var inte riktigt redo att ge upp min föreställning om små barn på stora fester, eller av mig själv som superkvinna med Aniston-hår som för djupa diskussioner med trevliga män till vänster och leker aktivt med mitt barn till höger samtidigt som jag smuttar på vin (alkoholfritt eftersom jag var chaufför, men ändå...) och plockar små godbitar med gaffeln från min tallrik. Calle var inte helt med på noterna och visade tydligt att han ville ner på golvet. Efter viss tvekan bestämde jag mig för att släppa ner honom. Han kunde inte gå själv på midsommarafton (men det kan han nu!) och jag var rädd att någon skulle sätta ett stolsben eller en fot på honom. Och mycket riktigt, Calle satte av mot dörren lagom tills kyparen kom in med två fat het rotfruktsgratäng i händerna. ”Det var nära ögat,” väste han utan minsta tillstymmelse till glimt i ögat när jag i sista stund rusade fram för att lyfta undan Calle.

Efter denna nästan-olycka satt han i mitt knä i ungefär 2 minuter innan Fredrik och jag fattade beslutet att turas om att gå ut med Calle. Jag tog första turen och närjag kom tillbaka var min mat kall, rotfruktsgratängen borta och min bordskavaljer engagerad i ett samtal med kvinnan på hans vänstra sida. Eftersom Fredrik och Calle var borta och kvinnan mittemot inte dykt upp satt jag plötsligt ensam och isolerad och ägnade mig åt att jobba mig tillbaka in i gemenskapen samtidigt som jag åt så fort jag kunde utan att behöva prata med mat i munnen. Men det spelade ingen roll att mina bordsgrannar var förstående och trevliga. Det enda jag kunde tänka på var Calle, som kanske hade kunnat kvävas, så när Fredrik dök upp igen tog jag min lille gosse i famnen och gick ut på gården där det fanns andra barn som roade honom med sina upptåg.

Calle somnade inte förrän halv tolv den kvällen (förmodligen för att han blivit hög på socker från min bröllopstårta), och detta efter att vi varit ute och gått i 1 och en halv timme i trakterna kring festlokalen på Djurgården. Under den promenaden tappade han sitt favoritgosedjur – en mjuk liten vovve som han alltid vill ha när han gosar, myser eller sover. Gosehunden är en present från en väninna som varit på Sri Lanka och går inte att ersätta. Lyckan av att hitta den igen utanför Junibacken på vägen tillbaka var det inte mycket som kunde överträffa den kvällen.

Festen slutade strax efter tolv och då hade jag åtminstone hunnit hänga i baren med en alkoholfri sommardrink i handen och snacka grammatik, journalistik och kärlek med bordskavaljeren och brudgummen. Fast dansa kände jag aldrig för. Då måste man bära på åtminstone ett litet inre lyckorus.

Vad har vi då lärt oss av det här? Jo, att vi (dvs våra toastmastrar Nisse och Lovisa) ska förmedla till våra bröllopsgäster att dom absolut inte ska känna att dom stör bara för att dom måste springa in och ut under tal och middag. Tvärtom, barnen är precis lika välkomna som dom vuxna och ett av festens glädjeämnen. För dom som vill kommer vi också ge möjligheten att mata de små barnen innan vi sätter oss till bords, men om man tycker det är lättare att låta sitt barn äta samtidigt (det blir kanske roligare så) går det lika bra. Nu måste jag i ärlighetens namn medge att dom andra gästerna på midsommarbröllopet inte visade sig det minsta besvärade av att jag eller någon annan förälder med barn sprang ut och in under middagen. Den känslan sitter nog mest hos mig. Och det är denna nyvunna empati som jag vill att våra bröllopsgäster ska få del av. Är man sen bara lite realistisk och skruvar ner förväntningarna på sig själv går det säkert alldeles utmärkt att ha med sig barn på bröllop.

Med andan i halsen,