Nu har jag snart varit gift i 2 månader och under den tiden har det inte gått många timmar utan att jag vridit och vänt på mina två ringar. Dom sitter på vänster ringfinger och är mitt medlemskort i Klubben. Eftersom jag är en väldigt ny och mycket stolt medlem försitter jag inget tillfälle att låta vänsterhanden ligga lite nonchalant på kassadisken i affären, stödja hakan när jag behöver se tankfull ut eller trumma förstrött på en bordsskiva under möten och luncher med kolleger. Så är det att vara gift. Och så här gick det till.

En hektisk dag och en sömnlös natt

Fredag den 2 augusti, dagen före min bröllopsdag, är det många bitar som ska falla på plats. På morgonen åker Fredrik till Helsingborg och hämtar discoanläggningen, som med nöd och näppe går in i vår volvo v70. På grund av svärmor hänger numera hela festens succé på den här anläggningen. Det började dan före dan när vi för första gången på länge skulle öva på valsen. Vår vals går snabbt som en riktig wienervals, och när vi tog våra första steg på vardagsrumsgolvet insåg vi att vi antingen skulle behöva springa eller ta mycket små steg för att hinna med, inte minst i snurrarna. När svärmor kom in och såg oss gick hon igång direkt. Om hon varit en seriefigur hade hon varit mörkröd, skållhet och omgiven av diverse symboler som blixtar och tornados. Men eftersom hon är en människa av kött och blod forsade orden ur henne i stället: ”Nej, nej nej! Den här valsen kan ni absolut inte ta. Den går alldeles för fort. Det ser bara löjligt ut så som ni springer omkring. Ni kommer snubbla och göra er till åtlöje. Ni ser ju ut som två struttande tuppar!” Medan Fredrik började skratta tog jag ett djupt andetag och upprepade mina mantra: ”Hon menar väl,” ”Hon ger bara goda råd,” och så det sista som Fredrik klarsynt kom på efter att svärmor dissade mina lagom slitna 800-kronors jeans inför vigselsamtalet veckan innan: ”Hon behandlar mig som en dotter.” Det verkade inte hjälpa att vi försäkrade henne om att vi skulle klara av det, i synnerhet som alla bra stereoanläggningar brukar ha en pitch så att man kan dra ner tempot. Fortfarande illröd och skållhet gick hon ut och skakade mattor.

Svärmor tar inte bara på sig det som hon tror är vår oro utan även sin egen oro för det som hon tycker borde vara vår oro. Resultatet? En jätteoro, ofta helt i onödan. Fast visst hade hon rätt när hon tyckte det gick för fort. Men det har vi vetat hela tiden. Hennes ord måste hursomhelst ha gjort intryck på Fredrik för han ringde till firman som hyr ut anläggningen och fick bekräftat att den har pitch och man kan dra ner tempot till slow fox. Jadåså. Efter det beskedet la vi om taktiken och bytte till en långsammare vals, men bara för övnings (och husfridens) skull. Vi SKA ha Vals nr 2 (en Shostakovich-vals som är med i Eyes wide shut). Förutom oron över att sladdar ska fattas eller att vi inte ska få ljud i stereon, känns det plötsligt livsviktigt att pitchen ska funka . Utan den kommer vi att skämma ut oss. Därför håller jag andan och ber en intensiv bön om pitch när Fredrik kopplar upp stereon i garaget.

Och voilà, valsen blir inte bara lagom snabb, utan denna fantastiska anläggning med sina monsterhögtalare förvandlar även mina brända mp3-filer till bästa CD-kvalité. Nu är det dags för genrep. Slip in-skor och grusgång är inte den bästa kombinationen för brudvals så vi glider ut på gatan i stället. Där går det riktigt bra och vi hinner bort till grannen innan vi kommer av oss första gången. Alla som går förbi ler mot oss på olika sätt. Vi håller på tills vi blir svettiga och andfådda. Svärmor kan känna sig lugn inför morgondagen.

Efter valsen äter vi lunch.Jag stryker sjalen till min brudklänning, som ska lämnas hos frisören i eftermiddag, och Fredrik kollar väderprognosen. Vi har haft en dryg vecka av strålande sol och medelhavsvärme, men dagen före bröllopet är det mulet och kvavt. Alla meteorologer har visserligen lovat båda åska och regn över Skåne i ett par dagar nu, men eftersom detta hittills inte stämt på just vår del av Skåne hoppas vi fortfarande på uppehåll imorgon. Efter att ha kollat både text-tv och en lokal telefonrapport (för vilken gång i ordningen denna vecka?) packar vi in oss i bilen och åker till kyrkan för att öva sång och läsning med alla inblandade. ”Det gör inget om det regnar när vi är i kyrkan,” säger jag, och försöker göra en deal med vädrets makter. ”Det får gärna regna i natt och under ceremonin – men annars måste det vara uppehåll.” Fredrik är dock lite mer realistisk och påstår att det inte gör något om det regnar imorgon. Vem försöker han lura?

Utanför kyrkan träffar vi mina föräldrar och syskon som precis kommit till Båstad. Även bestman med fru dyker upp. När vi går in i kyrkan sitter kantorn och övar Leffe Bure på pianot. Det börjar närma sig. Vi har en timme på oss och den är framför allt till för dom som ska sjunga, dvs en bror och två systrar. Jag vet att dom är otränade och nervösa, men det dom presterar under övningen är imponerande – inte minst det allvar med vilket min tuffe tonårsbror pratar med kantorn om sänkta tonarter och annat musikteoretiskt. Vi hinner också med att provgå en gång till musik. Efter det påpekar kantorn att vi inte behöver springa fram till altaret. Har han lyssnat på svärmor månntro? Han får medhåll från bestman och syster som går bakom oss. Dom önskade att dom hade ett osynligt koppel som dom kunde dra i för att bromsa oss. Okej, point taken. Till sist tar jag lite taktiksnack med mamma. Hon har ju fått det stora uppdraget att ha hand om Calle på den stora dagen. Hon har superkoll på små barn så jag är inte det minsta orolig för bröllopsfesten där det finns massor av utrymme för Calle att springa omkring på när han tröttnat på att sitta stilla. Dessutom finns ju, förutom jag och Fredrik, flera andra släktingar som kan avlasta så att mamma också hinner äta. Då är det värre med kyrkan. Han får inte vara framme hos oss under ceremonin – då skulle han bara stå och dra i min klänning och vilja bli upplyft. Dessutom är det bara min och Fredriks stund framme vid altaret. Han får inte heller gallskrika – i så fall får mamma gå ut med honom, och det vore ju synd om hon missade ceremonin. Så vad göra med min lille Calle som verkar bli ledsen så fort jag sätter ner honom på kyrkgolvet och tar ett självständigt steg bort? Vi kommer överens om att mamma ska flytta hans sömn från fm till em så att han kan sova sig igenom ceremonin.

Med dom orden skiljs vi åt. Fredrik och jag måste snabbt tillbaka hem igen för att förbereda för kvällen (som börjar om en timme). Vi har bjudit in våra familjer och de vänner som ställer upp och hjälper oss med bröllopet (bestman + toastmastrar med familjer) på en buffé i trädgården. Vi tyckte det kändes bra att samla de närmaste dagen före. Det är ett sätt för oss att visa vår uppskattning för dessa fantastiska människor som i så hög grad bidrar till att göra vårt bröllop precis så som vi vill ha det. Dessutom känner vi på oss att det inte kommer bli särskilt mycket tid över att prata med folk imorgon – det hinner vi nu. På vägen hem lämnar jag klänningen och alla mina andra prinsessattribut hos frisören. Nu får jag iaf en chans att glömma något utan att det spelar roll. Hemma i köket har farmor dukat upp en fantastisk buffé från Heberleins, men för att detta inte på något sätt ska konkurrera med bröllopsmiddagen kör vi engångsgrejer och bag-in-boxviner. Det blir en härlig och uppsluppen kväll. Alla njuter av maten och sällskapet. Fredrik drar ut en högtalare på gräsmattan och spelar valser. Calle busar med några större barn. Åskan hänger i luften, men dånet i fjärran når inte oss. Vi får höra att det ösregnar nere i Båstad. Va bra, tänker jag, då är det över tills imorgon eftersom regnet kommer komma hit upp då. Det får det gärna göra.

Vid 10-tiden när det börjat bli mörkt kommer rastlösheten smygande. Jag gör ett halvdant försök att hjälpa till med städning och slänger ett engångsglas i soptunnan. Jag erbjuder mig att hjälpa svärfar med disken, men han ser på mig att jag inte menar allvar och skickar ut mig i trädgården igen. Svärmor frågar om nån vill ha kaffe och jag får inte fram något vettigt svar efersom jag varken vet ut eller in. Jag hämtar mina citronhalvor och sätter ner armbågarna i dom, vilket framkallar viss förundran och munterhet hos dom som är kvar. Min svägerska tar fram videokameran och filmar. Bröllopsäventyret börjar nu.

Vi kommer i säng vid midnatt, efter att jag tvättat håret tre gånger och sprungit på toaletten ungefär fem gånger på två timmar. Urinträngning kallas det visst. Inte oväntat vaknar jag vid två och måste gå på toaletten. Sen kan jag absolut inte somna om. Min hjärna går på högvarv och om och om igen går jag igenom hela schemat inför morgondagen. Jag längtar intensivt till att klockan ska bli 9.30 för då ska jag vara hos manikyristen. Efter det kan jag sluta oroa mig eftersom jag ändå inte kan göra något annat än ta hand om mig själv. Då är det Fredrik som har ansvar för allt som ska fixas (lämna blommor i kyrkan, Calle hos mamma, stereon på Norrviken och vårt bagage på hotellet). Hur kommer det sig då att han ligger där och sover så lugnt? Det är inte rättvist. Dessutom har det börjat regna.

Jag slumrar till nån halvtimme innan klockan ringer halv sju. Det är min bröllopsdag och himlen är jämngrå. Men på något konstigt sätt gör det ingenting längre. Inte för att telefonmeteorologen lovar uppehåll i Båstad om 20 minuter (eh?), utan för att jag är så fokuserad på allt annat viktigt som ska ske. Det är skönt att det inte är storm!

Efter dusch, mycket biotherm och lite frukost ger vi oss iväg. Första stoppet blir hos floristen där vi hämtar blommorna till kyrkan samt coursage till Fredrik och hans bestman, Micke. Min bukett, som är jättesnygg, ska svärmor ta med till kyrkan tillsammans med tärnbuketterna och övriga coursage till marskalkarna och bröder. I blomsteraffären står ett förvirrat biträde som inte vet vilka blommor jag ska ha till kyrkan. Jag pekar på en vas rosa gerbera som verkar stå klara och undrar var mina björnbär är? Hon vet ingenting. Och det fattas en säkerhåtsnål på ett coursage. Innan jag börjar hyperventilera kommer floristen in med ett fång björnbär i famnen. Hon har varit och plockat nu på morgonen eftersom hon inte var nöjd med dom hon hittade igår. Tack gode gud för proffessionella människor! Biträdet lovar fixa säkerhetsnålen tills svärmor kommer och lindar Fredriks och Mickes coursage med floratejp så att dom ska hålla sig länge. Aha, det är så det funkar! 20 minuter senare släpper Fredrik av mig hos manikyristen och jag andas ut medan han åker vidare i regnet.

Champagne, glamour och strumpeband

Klockan 10.45 kliver jag in hos frisören med champagne, baguetter och choklad till mig och tärnorna. Med tunnelseende går jag till kylskåpet, tillbaka till en av sofforna, slår mig ner och bläddrar frenetiskt i en frisyrtidning. Om jag inte passar i min frisyr måste jag ha ett alternativ. Snabbt. Strax fnissas det högljutt i soffan bredvid. Jag tittar upp och där sitter Anna och My. Dom har iakttagit mig intresserat ända sedan jag kom in. Jag erkänner att jag är nervös och vi slappnar av och fnissar tillsammans. Min tredje tärna, Emma, dyker upp och vi slår oss ner hos våra frisörer. Annika börjar med förarbetet. Hon dränker in mitt hår i läggningsvätska, rullar upp det på spolar och ursäktar sig för att hon inte pratar så mycket. Hon har luftrören fulla av hårspray från gårdagens bruduppsättning. Värre ska det bli. När spolarna är på plats får jag sitta i en roterande värmeslinga. Annika kommer med tidningar och champage och vårt tärnmys kan börja. Det är det här jag har längtat efter i ett helt år och jag gör mitt bästa för att njuta av nuet. Det går rätt bra med lite champagne i kroppen.

Hos frissan

Vid 12 dyker Martina upp som en konstnär med sin stora makeup-palett. Spolarna sitter fortfarande i när hon gör sitt (eller mitt) förvandlingsnummer. För säkerhets skull äter jag min baguette innan hon målar läpparna. När hon är klar syns det inte att jag legat sömnlös hela natten. Jag blir ännu snyggare än på provmakeupen och mina filmstjärneläppar är perfekta. Jag gör en minnesanteckning om att använda vinrött läppstift med rosa läggplans ovanpå – så gör Martina. Vid 13-tiden är det Annikas tur igen. Hon har ca 1 och en halv timme på sig att fixa frisyren – som jag fortfarande inte vet exaxt hur den kommer se ut. Hon går till verket med kraft och beslutsamhet och säger att hon inte kan säga exakt hur det blir förrän hon är klar. Hon anpassar sig efter varje hår och personlighet. Fortfarande mån om att inte bli feltolkad bläddrar jag i tidningar och hittar en bild av prinsessan Madeleine på gala. När jag visar Annika är hon mycket bestämd: ”Alldeles för enkelt. Du ska ha något mer ’gutsy’.” Jag lutar mig tillbaka och håller med, smickrad av att hon inte tycker jag är någon ljuv liten mes (min tolkning). Annika får en hostattack i princip varje gång hon sprayar en hårslinga. Bak på huvudet fäster hon en gummiring och snart har jag massor av härlig volym i håret. Löshåret får också plats. När baksidan börjar bli klar håller hon upp en spegel så att jag ser mig i profil. Det är otroligt snyggt. Jag ser ut som en Hollywoodstjärna och börjar öva leenden framför spegeln. Bit ihop, sätt tungan mot överkäken och le. Då blir leendet precis lagom stort har jag läst i nån tidning där en fotomodell gav sina bästa tips. Vaselin på tänderna ska det helst vara också, som i amerikanska Miss Teen Dallas-tävlingar, fast det hoppar jag över.

Hos frissan

Fem i halv tre är jag klar och jag saknar ord när jag försöker ge feedback till Annika. Hon har lyckats över förväntan. Det märktes också att hon gillade att göra den här frisyren. Om en kvart kommer taxin så jag går in på toaletten för att byta om. Tärnorna är redan klara och ser jättesnygga ut i sina uppsättningar. Deras frisyrer är precis lagom olika varandra och framför allt lagom olika min så att dom bildar en enhet även frisyrmässigt. Inne på toaletten är det hett som i en bastu och jag börjar darra och svettas om vartannat. Hjärtat börjar också sätta fart. Nu är jag rejält nervös och börjar omklädningen med lite mer biotherm. När jag kommer till strumporna inser jag att jag inte kan knäppa dom baktill. Och hur i hela världen ska jag bära mig åt varje gång jag behöver gå på toaletten? (fast det blir en senare fråga). Jag ropar hysteriskt på Emma. Rätt val, visar det sig. Hon har jobbat på ålderdomshem och är van vid att knäppa tanternas strumpeband.

Med taxin väntande utanför fönstret får jag en kram av Annika. Alla frisörerna kommer ut och öser beröm över oss, våra klänningar och frisyrer. Vi är inte bara fina och vackra som vanliga brudar och tärnor, utan snygga och glamorösa också. Det ni!

På väg till kyrkan börjar jag byta ut mitt prinsessjag mot ett filmstjärnedito. Medan vi väntar på att taxichauffören ska lämna min väska på hotellet ger jag allt när ett gäng vinkande tjejer på möhippa passerar utanför taxin. Jag fyrar av ett blixtrande och äkta leende, vinkar tillbaka och får omedelbar respons. Är det så Jenifer Aniston och Cameron Diaz känner sig på väg till Oscargalan? Sista vägen till kyrkan babblar vi alla nervöst i munnen på varandra. Emma och My är nervösa för sången, Anna för sitt tal och jag för allt möjligt.

En vacker brud och en stolt brudgum

Vi anländer till kyrkan precis kl 15, men då är det fortfarande folk utanför. Hallå! Vad håller ni på med? In med er! Som tur är sitter vi för långt bort för att dom ska se oss, men vips kommer tre bröllopsgäster springande över gatan rakt framför oss. Jag hetsar upp mig ännu mer, väser ”vad håller ni på med?” och drar upp underkjolen som skydd. Men dom är så stressade att dom inte tänker på att titta in i bilen. Tacka sjutton för det. Klockan är ju 15.05. Efter det töms kyrkbacken och vi går ur. Det duggregnar lite, men chauffören är en gentleman och eskorterar oss med paraply som jag tagit med. Den korta vägen på grusgången in mot Fredrik i vapenhuset är otroligt spännande och nervös. Det är nu jag ska slå honom med häpnad. Det är meningen att han ska bli stum av beundran inför sin blivande brud. I stället är det min bror (som väntat för att ta hand om min väska och sjal) och Micke som ser mest beundrande ut. Fredrik verkar stressad och stirrig och jagar fram och tillbaka. Han säger något om mitt hår, rycker tag i prästen och snurrar runt lite till. Jag registrerar hans konstiga beteende, som varken förmår tränga undan min filmstjärnekänsla eller min nervösa upprymdhet. Knäsvag och med hjärtat dunkande i bröstet tar jag ett djupt andetag, håller hårt i Fredriks hand och så ställer vi upp oss till ljudet av bröllopsklockorna. Sedan öppnas portarna, kantorn spelar upp och vi börjar gå...

Fortsättning följer. Jag lovar.

Elisabeth

I nästa avsnitt: Varför såg Fredrik så konstig ut när han tog emot sin brud? Hur kommer det sig att bruden sa fel i kyrkan? Vem var den mystiske mannen som trängde sig förbi brudparet i vapenhuset och smög in i kyrkan? Och hur gick det egentligen när bruden skulle gå på toaletten?

Dessutom: Tips på hur man undviker att trampa på långa underkjolar under brudvalser.