Under de sekunder introt till Leffe Bure varar tittar jag fascinerat på alla nyfikna ansikten ovanpå sträckta halsar som kantar vår väg fram till det som plötsligt känns väldigt stort. Det som hela tiden känts som en rolig formalitet med fin inramning, eller helt enkelt ett sätt att komma i den rätta romantiska stämningen, gör nu mina ben ostadiga och förvandlar min brudbukett till en blytyngd. Den är kusligt hal och svår att hålla kvar. Jag anstränger mig till det yttersta för att se lugn och avslappnad ut när vi börjar gå och tänker att jag ska le mot alla och se dom i ögonen så att jag verkligen upplever ögonblicket. Jag tror jag lyckas ganska bra, i alla fall att döma av bröllopsvideon som jag sett ett antal gånger, men Anna är orolig för att jag ska tappa buketten och Fredrik tar plötsligt ett hårdare tag om min hand, som för att hålla mig på benen om dom nu skulle vika sig. Jag lurar tydligen inte dom som känner mig väl.

Men jag jobbar mig långsamt in i matchen och till sluttonerna av Leffe Bure ställer vi upp oss framför altarringen. När prästen börjar prata riktar jag allt fokus på det hon säger och tänker att hon talar till mig personligen. Samma sak tänker jag när Micke läser profetens ord för oss, och senare när Lotta och Steve läser Shakespeare. Väl framme vid frågor, svar och löften har jag läget under kontroll och tycker själv att jag talar högt och tydligt. Mitt ”ja” sitter perfekt och utan tvekan, precis som Fredriks och det börjar bli riktigt kul. Det är Fredrik som börjar och när han med blicken stadigt fäst på mig säger att han ska vara mig trogen till döden skiljer oss åt känns det otroligt häftigt. Det är liksom en annan tyngd bakom än ett vanligt ”jag älskar dig”. När det blir min tur tittar jag intensivt på Fredrik, men jag är så ivrig att jag börjar prata när prästen bara kommit halvvägs genom sista löftet: ”och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt”. Men vad gör det? Sådana missar lättar bara upp stämningen och blir något att komma ihåg efteråt. Men det var faktiskt inte mitt fel. Prästen gjorde en tydlig paus efter ”trogen” och paus betyder min tur. Stämningen blir ännu lättare när Fredrik inte får på ringen på mitt finger som har svullnat upp av värmen. Efter några försök viskar jag ”tryck till” och då går den på. Som man och mycket avslappnad och lycklig hustru lyssnar vi till mina tre syskon som sjunger fantastiskt vackert om kärleken. Dom ser hela tiden på oss och My och Emma håller varandra i handen, och dom är såå duktiga. Resten av vigselakten går snabbt. När vi går ut till Drottningholmsmusiken får jag en andra chans le lyckligt mot alla gäster. Denna gång med total närvaro från min sida.

Puss, min älskling!

Solrosfrön och en papegoja

Eftersom det fortfarande regnar lite (vem i hela världen kan man lita på när inte ens lokalmeteorologen kan göra förutsägelser om närmaste timmen?) stannar vi i vapenhuset och tar emot gratulationer av alla våra gäster. Det blir mycket ”tack” och ”vad kul att ni är här” samt ett och annat ”det känns jättebra” från min sida. Jag är en sann papegoja och burrar upp mig inombords varje gång jag får höra att det var vackert, eller ännu hellre, att jag är vacker. Som papegoja förtjänar jag också alla solrosfrön som haglar över oss när vi tar emot folkets jubel på kyrkbacken. Jag bunkrar upp i både hår och bh.

Det regnar solrosfrön

Bussarna som ska ta oss till Norrviken dyker upp som planerat och Fredrik tar tag i situationen och instruerar gästerna om fortsättningen. Han har sån koll, min Fredrik. I bussen får jag höra att han inte gjort annat än styrt upp situationer hela förmiddagen. Det började med att han och Micke skulle åka till Norrviken och lämna stereon. Där träffade dom en vresig vaktmästare som skarpt ogillade att dom ställde sig på personalparkeringen. När dom sen skulle därifrån körde dom en trång och lerig bakväg och voilà – Fredrik backade ner i diket. Så med två timmar kvar till vigseln står brudgummen på knä i leran, med regnet rinnande innanför kläderna, och försöker hitta ett ställe att fästa bogserlinan i. Med två timmar kvar till vigseln sitter bruden på en trendig salong, fnittrar med tärnor och dricker champagne. Skilda världar kallas det.

Hade han inte gjort det förr så insåg Fredrik vad man ska med en bestman till. Micke är verkligen bäst och utan honom hade det det väl inte blivit något bröllop – i alla fall inte klockan tre. Som tur är åkte Fredrik och Micke i varsin bil så Micke kunde dra upp Fredrik ur diket och se till att dom kom till hotellet i tid för att byta om. Dom hann precis ta igen sig i relaxavdelningen, äta en lätt lunch och klä sig innan det var dags att gå till kyrkan. Där kom nästa problem. Klockan tre hade den gäst som skulle videofilma hela vigselakten inte dykt upp. Steve, som skulle låna ut sin videokamera för detta ändamål, kunde inte filma själv eftersom han skulle läsa i kyrkan, och det fanns inte tid att lära upp någon annan (han som skulle filma kunde redan kameran). Detta blev nu plötstligt Fredriks problem när prästen vände sig till honom och ville att han skulle styra upp situationen. Som om en brudgum som dessutom kört i diket två timmar tidigare inte hade tillräckligt att vara nervös för! Strax efter 3 dök filmaren upp – det var han som sprang förbi mig i bilen, så även det ordnade sig. Men Fredrik var fortfarande stressad och lite irriterad när jag dök upp i kyrkan; därav hans konstiga beteende. Till råga på allt dök en annan försenad bröllopsgäst upp just som vaktmästaren skulle öppna dörrarna. Den här gästen knackade Fredrik på axeln och frågade om han fick smita in. Själv märkte jag ingenting. Jag trodde väl att det var vaktmästaren som gick in en extra gång. Puh!

Fredrik får en sak till att styra upp före middagen. Han har noterat att två gäster saknats i kyrkan och har i huvudet börjat fundera på hur han ska ändra bordsplaceringen så att det inte blir några luckor mitt i. Han hittar en lösning utan min hjälp eftersom jag är alldeles för ofokuserad och förväntansfull. Det har i alla fall slutat regna.

Det fotografiska ljuset

Framme på Norrviken kommer en glad man med stora hårda väskor emot oss och säger: ”Dom sa till mig att jag skulle känna igen er när när ni kom, och nu fattar jag vad dom menar!”. Jag fattar ingenting. Han är ledigt klädd så det kan inte vara någon av gästerna eller personalen. Fredrik fattar däremot. Det är vår fotograf Palle från Halmstad, och han vet hur nervösa brudpar ska slappna av framför kameran – med humor. Vi kommer överens om att ses när vi har hälsat välkommen. Då kan gästerna mingla i lugn och ro medan vi fotograferar oss.

Brudpar med släp

Beslutet att anlita en proffsfotograf har föranletts av en visst velande från vår sida. Först tänkte vi be några duktiga kompisar fotografera oss, men så fick vi rådet av en granne att anlita ett proffs. Hon hade varit på ett bröllop där brudens bror fotograferat. Bilderna hade blivit väldigt fina, men på många av dom hade bruden kisat, blundat eller gjort någon annan min som är för snabb för ett otränat öga att se. Och om man nu lägger ner så mycket pengar på sitt bröllop som vi har gjort vore det ju fruktansvärt synd att inte dokumentera allt på bästa sätt. Alltså bestämde vi oss två veckor före brölloppet att några tusenlappar mer eller mindre inte spelade någon roll. Att hitta en ledig fotograf till sommarens största bröllopshelg visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Men det fixade sig efter ett antal telefonsamtal och rundfrågningar. När vi väl fick kontakt med Palle var han både trevlig och serviceminded. Han var egentligen redan bokad, men han styrde om så att han hann med både oss och det första brudparet. Och med facit i hand är vi mycket nöjda med vårt beslut. Nu har vi massor av fina bilder – både från proffs och amatörer.

Palle tar oss runt på Norrvikens trädgårdar. Han känner till alla dom rätta ställena och vi står framför huvudbyggnaden och tar gruppfoto, framför häckar och dammar med bestman och tärnor, och en liten Calle som får äta björnbär från brudbuketten för att hålla humöret uppe. Vi tittar kärleksfullt på varandra nedanför rododendronbuskar och Fredrik trampar lite på en mördarsnigel. Vid spegeldammen tar vi singelbilder och jag får lägga huvudet på sned och le mitt filmstjärneleende. Vi pussas, håller om varandra och arrangeras – allt enligt Palles trevliga instruktioner. Och det bästa av allt? Ljuset! Det är fortfarande mulet, men så ljust det kan vara utan att solen skiner. I det här ljuset bildas inte några skuggor och vi slipper kisa mot solen. Dessutom är det varmt nog, så vem behöver en stekande sol? Lagom tills gästerna börjar bli hungriga och otåliga är vi färdiga. Nu gör det inget om klänningen blir smutsig.

Har gästerna kul?

Middagen är utsökt, personalen superproffsig, talen lagom många, lagom långa och bra. Det skålas och sorlas så att toastmastrarna få ta i för att höras. Vinet flödar. Ändå sitter jag som i ett vakum på min hedersplats. Jag känner mig isolerad, avskuren och utan koll på läget. Det är omöjligt att veta om gästerna trivs och har något att prata om. Sorlet kanske bara är på låtsas. Jag tänker på Calle, som sitter mellan mamma och svärfar och har det hur bra som helst tills varje gång han får syn på mig eller hör min röst. Då vill han bara till sin mamma. Men han lugnar sig snart igen och fortsätter leka med maten, banka i bordet och flytta nappen mellan tallrik och vattenglas. Det hugger till inombords varje gång jag hör honom och jag har dåligt samvete för att han inte får sitta hos mig. Men det är så här vi har bestämt för att jag och Fredrik ska kunna slappna av och koncentrera oss på att vara värdpar. Och efteråt, på bröllopsvideon, har jag sett att Calle har hur kul som helst där han sitter.

Brudens far håller tal.

Mellan för- och varmrätt tar jag en paus och umgås med Calle. Han stapplar runt på dansgolvet och klättrar fram och tillbaka över ett trappsteg. Nu hinner jag prata lite med några andra föräldrar som också är ute och luftar sina barn. Dom verkar ha trevligt och det är skönt att höra. Jag passar på att ta några valssteg på dansgolvet och inser till min förskräckelse att jag trampar på underkjolen. Jag har gått ner lite i vikt av bröllopsstress och svärmors diet (regelbundna måltider) under sommaren så nu sitter den inte uppe lika bra som förut. Jag försöker med att rulla upp den i midjan, men det hjälper inte. Det enda som händer är att det blir knöligt under klänningen. Panik! Men jag får snart annat att tänka på. Calle har bajsat och jag tar med min lille pojke till skötrummet för att byta blöja. Där träffar jag några gäster ute i samma ärende och vi enas om det komiska i situationen – bruden byter bajsblöja. För mig är det ett bevis på att vi lyckats med våra föresatser: att göra en rolig fest för både stora och små, att kunna vara prinsessa och mamma på samma gång.

Nästa paus jag tar blir en toalettpaus. Inte förrän jag låst dörren inser jag att jag har på mig strumpeband som jag inte kan knäppa själv. Men att hämta Emma känns patetiskt. Kanske kan jag knäppa bara den ena knappen och låta dom hänga lite snett. Jag menar, det syns ju ändå inte under klänningen. Men allting löser sig förstås. Strumpebandshållaren är elastiskt så det är bara att dra ner rubbet, med strumpor och allt. Jag känner mig oerhört smart och fiffig när jag kommer tillbaka från toaletten. Men det känns inte som läge att berätta varför om nån nu skulle få för sig att fråga varför jag ser så nöjd ut.

Party party!

Efter middagen sträcker vi på benen och hämtar kaffe och avec. Fredrik och jag skär upp bröllopstårtan tillsammans men sen särar vi på oss och minglar på varsitt håll. Först nu försvinner min känsla av isolering från middagen och jag inser att gästerna faktiskt har kul. Det börjar dra ihop sig för vals och jag minns plötsligt min för långa underkjol. Jag beklagar mig för Lovisa, min danslärare och toastmaster, och vips kommer hon farande med ett handtag från ett paraplyfodral (vitt och format som en ögla) och massa knappnålar. Hon nålar fast handtaget i min kjol och när jag trär det om handleden ser det ut som det suttit där från början. Lovisa är ett geni.

Fyr två tre

Strax därefter kommer Fredrik och hämtar mig och vi kastar oss ut i dansens virvlar. Det går bra trots att Fredrik inte snurrar fullt varv, så vi dansar mer fram och tillbaka än i cirkel. Men stegen sitter, även om vi räknar högt och säger åt varandra när det är dags att snurra. Valsen är så härlig att min bror, som sköter stereon, tar den en gång till. Då blir dansgolvet så fullt att vi börjar krocka och kör lite vanlig ett två tre-vals i stället.

Sedan fortsätter kvällen med dans, bar och mingel. Det regnar igen, men det märks inte. I stället är det mörkt och mysigt under glastaket och jag är bara glad att gästerna inte kan mingla iväg i trädgården. Jag och Fredrik vill att dom ska hålla till på dansgolvet. Vår taktik är att själva vara där så mycket som möjligt, för där vi är, där är gästerna. Det funkar bra och på vissa låter utbryter allmänt jubel, på andra går folk till baren och fyller på. Men det blir verkligen en rolig fest och hade det inte varit för att vi förbeställt en buss till klockan 3 hade festen kanske aldrig slutat. Några tappra stannar ändå kvar och sjunger allsång till Carola, Gloria Gaynor och Eminem på slutet. Dom är förevigade på en härlig gruppbild som säger jätteparty, med leenden, drinkar i händerna, tjejer med klänning och gympaskor och en brud som slängt sig ner på golvet.

Klockan 03.30 stänger Fredrik av musiken och det dröjer ända till klockan 5 innan vi är på hotellrummet. Det tar tid att avsluta och säga hejdå. Det är mycket som ska sägas och några som ska kramas många gånger innan jag kan släppa taget.

Epilog

Vårt bröllop var inte över med bröllopsdagen. Morgonen efter åt vi frukost på hotellbalkongen under klar himmel och såg ut över Laholmsbukten. På min plats låg ett litet paket, och jag överraskade Fredrik med en present. Senare på dagen hämtade vi Calle hos min mamma – gissa om vi var glada att se varandra! – och sen bar det av till svärmor och svärfar för att öppna presenter och analysera brölloppet. Vi gjorde en minibröllopsresa på Österlen också och där fick vi ännu mera tid att gå igenom allt som hänt, eller som Fredrik sa: ” kolla om vi var på samma fest.” Innan vi åkte hem till Stockholm igen hann vi titta på bröllopsvideon och hämta vårt bröllopsalbum hos Palle. Väl hemma igen har efterarbetet fortsatt med tackkort, annons i DN, mera titt på bröllopsvideon och alla foton, samt en och annan räkning som skulle betalas. Jag har också fått nytt körkort och nytt visakort med mitt nya dubbelefternamn och övar som bäst på att säga båda namnen när jag presenterar mig för folk. Det går riktigt bra. Vårt nya projekt är att göra ett stort bröllopsalbum. Där ska vi sätta in allt från inbjudningskort, kvitton, något torkat blomblad från buketten, sånghäfte och fotografier på hela dagen. Vårt bröllop blev precis så lyckat som vi önskade oss och därför känns det oerhört viktigt att samla hela dagen i en bok.

Tusen tack alla ni som var med för att vi har fått ett sådant fantastiskt år! Och inte verkar det vara slut på länge än! Det här är för evigt.

Stor kram!

Elisabeth